Att vara tonåring och obstinat. Oh the joy.

Idag satt jag på mitt lilla bibliotek och pluggade och sneglade lite på den smärtsamt söta bibliotekarien. Han spelar i Envers fotbollslag, det är asa-asa-asabra. Enver har lovat att ta med mig på fotbollsfest och jag har lovat att inte dricka Fireball och/eller Gold Strike när det sker. Mennnn i alla fall. Där sitter jag och drömmer om att heta bibliotekariens efternamn i efternamn liksom när någon liten 14-åring petar till mig och ba: "Hörrö tjejen, hallå? Schysst Mac, jag gillar Mac, vad skriver du om?" 
Jag: "Öh? Ööh? Psykiatrisk vård, diagnoser och psykofarmaka och... annat."
14-åring: "Psykofarmakavadå, vad fan är det?"
Jag: "Typ mediciner man tar när man till exempel är depp."
14-åring: "Vadå, är du depp? Du ser inte depp ut bror, du ser skitfin ut!"
Jag: "Hohoho njae jag är ganska lite depp, men jag pluggar psykiatri och är därför rätt mycket tvungen att läsa om det. Men tack!"


Sedan satt han och hans kompisar bakom mig i typ två timmar och sa snälla saker om tjejerna de är kära i. Typ: "Aa okej bror, tre bra saker om Nadine då... Hmm. Ameen typ snäll, kul att snacka med, fina ögon." Då klampar Nadine in och är jättetonårskaxig fast superkär liksom och ba: "MEN KÄFTEN ALI OKEJ?!" och jag smälte så jävla stenhårt. 


Tonåringar. Fy fan vilka ljuvliga små varelser. 100% obstinata, det medges absolut, men totalt harmlösa. Jag ville ställa mig upp och gorma: MEN HERREGUD, HUR SÖTA ÄR NI EGENTLIGEN? FÅR MAN NYPA ER I KINDERNA OCH LÅTSAS ATT MAN ÄR ER MORMOR ELLERRR? SNÄLLA SÄG JAAA, KOM SÅ BJUDER JAG PÅ BULLAR FÖR FAN!


Det gjorde jag dock ej. Jag var ju tvungen att läsa om psykofarmakavadå.

Det var kul i fredags hörrö!

Gissa vem som var fullast i precis HELA vida världen i fredags? Aldrig, aldrig mer vodka och Fireball. Och fy fan vad glad jag är att jag vaknade hemma hos Jossan dagen efter och inte hos aftonens alternativ. WAAH, dodging bullets and all that!

Ytterligare en trevlig liten söndagslista.

Saker jag gärna undviker:

1: Att bli mor.
2: Att fylla 25.
3: Att råka få en bonnabränna.
4: Att drabbas av en stroke och lida av typ afasi och halvsidesförlamning resten av livet.

5: Att stomiopereras.

Och alltså.
Om man typ har lite tråkigt någon dag (eller om man liksom jag är så illa tvungen för att ens hemtenta kräver det) kan man ju gå in på FASS.se och läsa bipacksedlar. Gärna biverkningar av att käka asmycket psykofarmaka. Hjälp i helvete vilken kuh-reepy läsning.

Vaakra, fina be-lumman!

Jag hatar att få blommor i present. Jag tycker verkligen att det är så jävla töntigt, köp ett presentkort på Monki istället liksom. Men idag fick jag alltså en blomma. En jävla blomma.

Hur gör man? Vad kräver egentligen en sådan här mörkrosa sort?

Jag utgår i alla fall från att den uppskattar Ramlösa med mangosmak precis lika mycket som jag gör. Allting annat vore ju galenskap.

Jimmie Åkesson, Sveriges mest hatade man?

Vad fan är det med jävla Jimmie Åkesson och ordet "förvisso"? Han säger det jämt, typ flera gånger i varje intervju. För att förhala månne? Eftersom han som bekant inte har NÅGONTING vettigt att säga. Någonsin. Eller för att lura någon liten bonde ute i Askome att han minsann ÄR en lärd man som kan svåra ord och alltså borde lyssnas på? Det får mig i alla fall att hata honom ännu mer. Jävla Jimmie Åkesson, du ligger högst på min hit list om jag någonsin bestämmer mig för att öva upp mina sniperskills.

http://www.youtube.com/watch?v=MaRUxV1ZXks&feature=related

Länkar ett litet klipp på temat Jimmie Skithögen Åkesson som gör mig så lycklig och varm i hjärtat. Jag har typ aldrig sett någon bli ägd så jävla hårt innan. My favorite part är när Gudrun säger: "Du är så okunnig att det är ganska genant att prata med dig om de här frågorna. Om du vet vad genuskunskap är så innebär det att synliggöra att vi har olika roller i samhället beroende på om vi är män eller kvinnor, vi fostras in i roller och attityder som gör det omöjligt för oss att utveckla vår fulla potential som människor. Den kunskapen skall du inte förakta."

Då fäller jag en liten tår av lycka och önskar att Schyman var min bästis.

Förmågan att styra sina impulser.

Varför går jag in på H&M två dagar innan löning, kan någon snälla förklara det för mig? Jag HAR ingen impulskontroll. Ingen, ingen alls. Nu har jag inte råd att köpa så mycket som en jävla fetaost innan fredag och det känns ju tämligen rövigt. Det är dock väldans bra att jag i alla fall har en ny klänning, nya shorts, nya nagellack, nya ringar, en ny parfym och en ny bodylotion som typ luktar godis och ängel och mmmm. Så himla redo för fest på fredag, vi kör en all in-utgång eftersom det är min och Jossans sista i Stockholm på mången mången dag. Hon åker nämligen hem till Falkenbajs nästa vecka och jag åker dit veckan efter det och ja, sedan blir vi ju där ett tag liksom. Det blir så prraaa såå!

Nu skall jag ut och springa. Uuuuh. Så djävulens jävla otaggad. Uuuuh. UUUUH.

Sjuhundra rader GNÄLL.

Jag har nog damp. Ingen koncentration, inget pluggmode överhuvudtaget. Jag har FYYYRA uppgifter som skall in imorgon och jag har gjort en halv. MAAJ GÅDD. Jag googlar Sacha Baron Cohen istället, det fagra aset. Hoppar lite studsmatta, springer lite, gör lite te, diskar lite, badar lite, kollar lite Eddie Izzard.
Njuter lite av att inte vara hemma, det är så jävla härligt att jag kan lipa i sjuttio år.

Jag har i alla fall bestämt mig nu. Sommaren överlever jag sannolikt, sommar är nice liksom samt brukar vanligtvis innebära en del bortamatcher + dessutom semester i Halland, men sedan tänker jag flytta. Oklart var, Östersund kanske? Jag har ju alltid varit svag för norrlänningar. Gävle? Luleå? Vilken är egentligen Norrlands största stad?
Utomlands är också ett alternativ, jag kanske vill flytta tillbaka till Reykjavik? Eller någonstans i Mexiko hade varit fett. Eller La Paz, Bolivia. Bogotá, Colombia. Tillbaka till Afrika? Östra sidan den här gången månne?
Allvarligt talat bor jag typ hellre i världens mest sönderknullade stad än här så länge jag får bo sjääääääääälv.

Jag har nog inte haft så mycket ångest sammanlagt i hela mitt liv som jag har haft sedan jag flyttade till Stockholm och det känns inte okej, jag är verkligen ingen deppig människa. Och det märks så jävla tydligt, jag finner liksom ingen ro utan är dampig och labil och hetsig och arg som fan mest jämt tycker jag.

Boende. En sådan enkel sak och en sådan dödens ångest. JAG HATAR ATT DELA LÄGENHET. HATAR DET, HATAR DET, HATAR DET. Jag har 600% för mycket integritet för att dela boende och i synnerhet med människor som jag inte ens tycker om. LÅT MIG VARA, SLUTA PRATA MED MIG, HÅLL BARA KÄFTEN OCH SNUBBLA OCH DÖ OCH GET OUT OF MY MOTHERFREAKIN' SIGHT.

Jag kräks. Kräks, kräks, krääääääääääääääääääääääks!

Med all annan vånda har åldersångesten dessutom fått utrymme att åter äntra mitt liv, och den här gången gjorde den det MED BESKED. Ojojoj. Jag vill seriöst skjuta mig själv i hjärnan när jag råkar tänka på att jag skall fylla tjugofem nästa år. Tjugofem år. Tjugo-fucking-FEM år. Hur är det ens möjligt att vara så gammal?

Hurraaa vilket upplyftande inlägg! Imorgon kommer jag sannolikt att älska Stockholm igen och aldrig vilja flytta härifrån. Vilket egentligen bara proves my point - jag är inte helt välbalanserad för tillfället och behöver förändring.

Hoppsan studsan hejsan!
/Labil Tjej 2012.